Hatar denna känsla, dyker alltid upp när jag som minst behöver den. Panik och gråtfärdig vet inte vad som händer? Som när man var liten och rädd för dom där spöken i garderoben när man inte kunde sova utan va så rädd man storgrät. Vet inte vad jag är rädd för nu, men bra är det i varje fall inte. Är dom ett svart hål som bara vill mig illa, som bara gör ont. Får mig att känna jag inte vet vart jag ska ta vägen. En trygg famn kanske, kan den inte bara försvinna. Hoppas jag vaknar utan den känslan.....

Izabell